Under torsdagen och fredagen har vi haft budgetdagar i Kalmarsalen. Alla förvaltningar har gått igenom sina respektive områden och också spanat in i framtiden. Det finns en mycket stor poäng i att alla får lyssna till varandras förutsättningar under dessa dagar. Vi är en kommun med en total gemensam budget.
Det var särskilt roligt att lyssna till ambitionerna från de nya ordförandena i nämnderna. Vi har i Kalmar hygglig ordning och reda i ekonomin. För att bibehålla det i ett läge där skatteintäktsökningarna är låga så gäller det att både gasa och bromsa. Fokuset ska vara på de medel som varje nämnd disponerar istället för på den peng man önskat sig. Håller vi inte i ekonomin så kommer det surt efter genom generella sparpaket. Senast idag läste jag att Borgholm nu förbereder ett sparpaket.
Dagens stora nyhet är väl annars sommarens fantastiska konstutställning på Kalmar slott. Ett 70-tal verk av Picasso, Matisse och Miró kommer finnas i förbrända salen på Kalmar slott. Jag är alldeles övertygad om att det kommer dra folk som aldrig annars hade satt sin fot i Kalmar. Mer sånt! Ett stort tack till nya slottschefen Mimmi Mannheimer och Kay Wieståhl som slitit med detta.
Dagens dystra besked är befolkningsutvecklingen i Kalmar län. 2010 ligger vi återigen i bottenligan i landet. Visserligen ökar Kalmar hyggligt med 427 nya invånare, även Mörbylånga och Nybro ökar men vad hjälper det när länets övriga nio kommuner backar. En del backar dessutom riktigt rejält.
I socialdemokratiska Kriskommissionens slutdokument finns följande att läsa:
” De svenska kommunerna har ett långtgående självstyre med tydligt ansvar för bland annat skolan, äldreomsorgen, miljö och individ- och familjeomsorg. I många kommuner fungerar detta bra. Samtidigt ser vi hur befolkningsminskningen tvingar in många mindre kommuner i en negativ spiral. Ska medborgarna även i framtiden garanteras hög kvalité oavsett var man bor måste staten antingen intitiera en kommunreform eller ekonomiskt stödja landets mindre kommuner. ”
Enligt min uppfattning närmar vi oss den tidpunkt då staten, om man har ambitionen att garantera likvärdighet, inte längre kan sticka huvudet i sanden och hoppas att utvecklingen vänder. Jag märker också att detta är en fråga som diskuteras alltmer hos kommuninvånarna i mindre kommuner.