Ser i tidningarna att de borgerliga partierna i Kalmar, Växjö och Karlskrona vill ha alliansstyre i de tre residensstäderna. Naturligtvis vill man det, att säga något annat vore en riktig nyhet.

När det kom till konkreta frågeställningar så var det dock mer luddigt i konturerna.

Bättre kommunikationer vill man ha. Välkomna till verkligheten. Den frågan har jag drivit under hela mandatperioden.  

Fler jobb – Oj, här var det dålig tajming. Samma dag som man höll sin presskonferens så kom Arbetsförmedlingen med sin månadsstatistik.

Låt oss ta en titt och jämföra de tre residensstäderna för att se hur det går med just jobben…

Öppet arbetslösa 16-64 år
Kalmar 4 procent
Karlskrona 4.4 procent
Växjö 4.7 procent

Attans här var det inte alliansstäderna som tog hem det…

Arbetslösa 18-24 år
Kalmar 3.9 procent
Växjö 4.5 procent
Karlskrona 5.2 procent

Tusan inte heller där tog Karlskrona eller Växjö hem det.

Andel arbetslösa, utrikesfödda
Kalmar 8.7 procent
Karlskrona 10.3
Växjö 12.1 procent

Schack matt. 

Om nu väljarna är överens om att det är jobbfrågan som är viktigast i valet så finns det inte direkt några belägg för att alliansstyre är det rätta..

Alldeles oavsett vilket styre det blir i Kalmar, Karlskrona och Växjö efter valet så bör samarbetet fungera och fördjupas. I denna relation måste partipolitisk färg vara av underordnad karaktär.  

Miljöpartiets riksdagskandidat Jonas Löhnn har idag en debattartikel där han uttrycker tveksamhet till att flygplatsens existens i Kalmar. Jag har mycket svårt att förstå det resonemanget.

Kalmar ligger infrastrukturellt mycket risigt till.

När du har suttit på tåget i en timme så är du längre från Stockholm än vad du var när du klev på tåget i Kalmar. På Banverkets kartor över investeringar så är det nästan vitt i sydöstra Sverige. De investeringar som nu ändå ska göras, bland annat nya mötesstationer mellan Kalmar och Växjö, finansieras av kommunerna och regionerna. 

Vårt geografiska läge och bristen på alternativ gör det helt nödvändigt för Kalmar att ha en flygplats med bra turtäthet. Skulle vi tappa SAS eller tvingas dra ned på trafiken på Kalmar Airport så är jag övertygad om att vårt näringsliv skulle få mycket stora problem. Det har man redan idag. Detta på grund av att man ligger där man ligger. 

Hittills har vi inte behövt skjuta till några kommunala medel till flygplatsen, det har man fått göra på andra platser. I Kalmar subventionerar uthyrda fastigheter på flygplatsområdet driften av flygplatsen. Det har definitivt hjälpt till. Om något år försvinner det statliga bidraget till landets flygplatser, dessa medel förs över till den påse som Regionförbundet i Kalmar får för all infrastruktur. Flygplatsen kommer då naturligtvis att söka dessa medel hos regionförbundet. Det försöker Jonas Löhnn göra till något märkligt.  

Kalmar kommun lägger idag över 80 miljoner på att subventionera tåg och bussar. Detta är ett område som vi även i framtiden kommer att få satsa pengar på. Jag ser ingen principiell skillnad i att också stödja kollektivtrafik som går i luften eller på vatten. 

Dagen D är den dag Jonas Löhnn lyckas med att få till stånd en höghastighetsbana utmed smålandskusten som ser till att vi når Köpenhamn eller Stockholm på ett par-tre timmar. Tyvärr ser det dock inte ut som Dagen D ens kan skönjas i horisonten. Fram tills dess får vi kämpa på och försöka utveckla den livsnödvändiga livlina som Kalmar Airport är för regionen. 

Jag vill också passa på och tipsa om en artikel i Aftonbladet som visar att egentintresset sällan ljuger…

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6744400.ab  

Efter att ha tagit del av nyhetsflödet på lördagsmorgonen så känner jag mig inte ett dugg orolig över debatten om hushållsnära tjänster. Detta efter att Sveriges näringsminister Maud Olofsson nu driver att vi ska använda skattemedel till att subventionerna hundpromenader.

Ni kommer väl ihåg med vilket darr på stämman näringsministern dömde ut alla ansatser till att stötta den krisande bilindustrin.

Vad är några tusen biljobb mot att lägga skattemedel på att hundar ska få uträtta sina behov?

Finns det ingen gräns för dårskapen?

Nu har den preliminära sammanställningen över kommunernas resultat kommit. Den finns att hämta på SCBs hemsida. Den visar att Kalmars resultat står sig väl även i jämförelse med andra kommuner.

Jag redovisar här resultaten per invånare för 2009. Jag lägger dessutom till hur stor andel av överskotten/underskotten som består av finansiella intäkter. Dessa intäkter kommer ofta av värdepapper eller aktier som är uppbyggda i kommunerna under lång tid. Inte sällan har de uppstått genom att man sålt ett bolag. Det ser ni exempelvis när det gäller Halmstad och Oskarshamn som båda har ägt stora aktieposter i dåvarande Sydkraft.

Ibland jämför man lite slarvigt skattesatser mellan olika kommuner. För att kunna göra den jämförelsen rättvisande mellan kommunerna borde man rensa de finansiella intäkterna. Man måste också i en sådan jämförelse ta hänsyn till om man skatteväxlat exempelvis kollektivtrafik eller hemsjukvård. 

Först när man nollställt dessa faktorer kan börja benchmarka mellan olika kommuner. Jag gillar sådana jämförelser och borrar gärna i sådant men för att kunna göra det måste man just jämföra äpplen med äpplen. 

Ett annat och kanske bättre sätt att jämföra är nettokostnadsandel eller andelen anställda i förhållande till antalet invånare. 

Resultat per invånare, finansnettots andel av resultatet:

Växjö 1009, +863
Kalmar 1325, +23
Borgholm 566, -348
Emmaboda 503, +475
Hultsfred 993, +356
Högsby 2675, +845
Mönsterås 2725, +1773
Mörbylånga 828, +60
Nybro 1425, -31
Oskarshamn 1973, +3831
Torsås 210, +310
Vimmerby -249, +312
Västervik -295, -157
Karlskrona -163, +930
Kristianstad 1089, +431
Halmstad 5453, +2475

Varje kommunpolitiker önskar sig naturligtvis mycket pengar på banken men det finns också en fara i detta. År som 2009, när börsen går upp kraftigt, så ger det stora plus effekter i resultatet. Då kan det dölja att man egentligen inte har balans över sina kostnader. När sedan börsen vänder ner så står man med dubbla bekymmer…

Utifrån dessa resultat så finns det anledning att rikta två stora frågetecken och det är kring Karlskrona och Vimmerby. Där gissar jag att det kommer att bli ganska smärtsamma besparingar framåt. 

Jag kan också konstatera att Kalmar inte direkt ligger på sista plats bland jämförelsekommunerna vilket vi gjorde innan vi drog igång vårt arbete med budget i balans…  

Det pågår ju en intressant och upphetsad diskussion om de så kallade hushållsnära tjänsterna. Den blottlägger på ett ganska intressant sätt skiljelinjen i svensk politik.

Å ena sidan har vi en allians som säger sig hävda den så kallade arbetslinjen och utan att blinka sänker ersättningarna till sjuka och arbetslösa. I veckan gick till och med statsrådet Husmark-Pehrsson ut och uppmanade de utförsäkrade att gå till socialen. Här finns inget krumbuktande, linjen är kristallklar.

Fram tills nu.  

När de rödgröna nu upprepar att man vill ta bort bidragen för hushållsnära tjänster då blir det väldigt upprört och tonläget blir uppskruvat.

Tillåt mig le en smula och konstatera att bidrag till sjuka och arbetslösa är en sak medan bidrag till de egna väljargrupperna är något helt annat.

Frågan är hur de borgerliga efter denna upprördhet ska kunna pådyvla och hävda att de rödgröna står för en bidragslinje? 

När det värsta stridsmolnen lagt sig är min spådom att denna dubbelmoral kommer att resa sig likt fågel Fenix.

En undersökning som de borgerliga ibland hänvisar till när de ska försöka etablera en bild av att det inte går så bra för Kalmar är ”Nils Holgersson”. Det är en underöskning som visar på de sammanvägda kostnaderna för skatt, avfall, VA, el/fjärrvärme.

Den tas fram gemensamt av SABO, Hyresgästföreningen, HSB, Riksbyggen och Fastighetsägarna.

Rapporten för 2009 kom för ett tag sedan och visar på följande ranking mellan jämförelsekommunerna och länets kommuner.

Kommun – plats i rankingen:

Halmstad – 34
Kristianstad – 45
Västervik – 64
Kalmar – 122
Mörbylånga 125
Växjö – 126
Vimmerby – 148
Högsby – 149
Nybro – 162
Oskarshamn – 172
Mönsterås – 201
Emmaboda – 213
Borgholm – 247
Hultsfred – 252
Karlskrona – 267
Torsås – 285

Kalmar bör naturligtvis ha som ambition att ligga bland de hundra första men jag har svårt att se hur de borgerliga i Kalmar ska kunna använda denna undersökning som slagträ i en valdebatt framåt. Det blir ju i så fall tämligen enkelt att hänvisa till ett antal borgerligt styrda kommuner som man först borde peka finger åt.

För övrigt läste jag idag att Halmstad under 2009 landade på 228 miljoner i finansiella intäkter. Det kan inte vara svårt att få ihop budgeten när man har den typen av kapitalinkomster som går rätt in i driften. Dessa medel kommer från en försäljning av Sydkraft-aktier som gjordes för några år sedan. I Kalmar finns inte den typen av finansiella intäkter. Hade vi haft samma intäkt som Halmstad hade skatten kunnat sänkas över 2 kronor rakt av…

http://networkedblogs.com/p28742031

Jag såg att centerpartiets riksdagskandidat tillika pressekreteraren hos Maud Olofsson har varit i länet. Klicka på länken ovan så förstår ni att hon inte har ett särskilt enkelt jobb…

Om man nu använder fel siffror eller på annat sätt gör bort sig är det väl bättre att erkänna sitt misstag. Historien som nu spelas upp luktar riktigt illa och stänker inte bara på Maud Olofsson utan också på Svenskt Näringsliv.

Ibland måste man även som kommunalråd tillåtas att få tänka högt, fundera och reflektera. Under de senaste månaderna har jag alltmer funderat över om Sveriges indelning i regioner är den absolut viktigaste reformen under nästa mandatperiod.

Det tycks ju annars vara en bärande sanning över partigränserna. Vi skulle i så fall få rösta fram politiker till en storregion 2014 istället för landstinget. Jag är medveten om att vi har små län i Sverige och visst behöver man därför ta i denna fråga. 

Men. Det finns också en annan fråga som ingen politiker vågar prata om eller ta i och det är storleken på våra kommuner. I alltfler samtal som man har med på möten så finns det en växande oro över hur mindre kommuner ska klara sitt åtagande.

Kalmar är i det sammanhanget en tämligen stor kommun men ändå funderar också jag ibland över hur kraven ökar både genom olika former av lagstiftning och genom ökade krav från medborgarna. Vid sidan av hög kvalité inom skolan och omsorgen så behöver vi ju klara av finansieringen av frågor som VA, föreningslivet, kulturen och ge en god service när det gäller exempelvis planfrågor. 

Kalmar kommer klara detta de kommande åren men jag är mycket tveksam till om kommuner med färre invånare kommer klara det. Resultatet blir stora skillnader i kvalité mellan kommunerna. Drar man ut detta över några år så tror jag att bristande kvalité kan förstärka befolkningsminskningen i de mindre kommunerna. Den negativa spiralen går fortare och fortare.

Frågan är därför hur länge den nationella och den lokala politiska nivån kan fortsätta blunda för denna successiva kvalitetsskillnad som växer fram. I Danmark tog regeringen beslut om att sätta en lägre gräns för kommunernas storlek, man uppmuntrade också kommunsammanslagningar.

Naturligtvis är detta inte en diskussion som är uppskattad av politiker eller chefstjänstemän. Det stör ju en invand ordning. Den lär inte heller vara en fråga som en regering oavsett partifärg vågar ta i. Detta trots att de flesta håller med om att det bästa för framtiden vore att regionfrågan avgjordes parallellt med att vi bildade större kommuner i det här landet. Kommuner som därmed kan garantera en rimlig kvalité och som dessutom får någon krona över för utvecklingssatsningar. 

Genomförbart? Jag är tveksam. Detta är nog tyvärr en fråga där förnuftet inte vinner över känslorna…

Hur eller hur. Detta är min reflektion. Frågan är inte om, utan när tiden är mogen för en diskussion om en kommun med Kalmarsund som gemensam nämnare.  

Det är ord och inga visor på Dagens Nyheters debattsida idag. Om STs uppgifter om sjukförsäkringarna stämmer så är det fullständigt häpnadsväckande.

Det visar väldigt tydligt att regeringen har tappat greppet om det kanske viktigaste fundamentet i regerandet, nämligen att konsekvenserna av beslut ska vara väl kända och också vara riktiga. I det här fallet och tyvärr även på andra områden tycks det vara huvudregel att påstå en sak och när det sedan inte stämmer, ja då skyller man på någon annan.

När det gäller statsråden Littorin och Husmark-Pehrsson så är detta vardagsmat. Frågan är hur länge till man kan betrakta dem som regeringsdugliga?

Läs själva på: http://www.dn.se/opinion/debatt/regeringen-har-felbedomt-de-utforsakrades-vardbehov-1.1053647