Ett historiskt möte

Måndag morgon på Arlanda i väntan på planet hem. Åkte ut väldigt tidigt för att inte riskera att missa planet. Det har varit strul med säkerhetskontrollen ett bra tag nu. Hört för många historier om personer som inte kommit med sina plan.

Efter en lunch på HMS Belos i fredags var det dags att åka mot Stockholm. Hustrun var redan på plats efter möten på sitt håll. En härlig fredagskväll tillsammans med goda vänner.

Lördagen besöktes Hallywska Palatset som verkligen kan rekommenderas. Helt otroligt hus som makarna von Hallywl uppförde och sedan testamenterade till staten helt orört.

På lördag eftermiddag blev det ett digitalt möte med partivänner i Dalarna. 

På söndagen var det sedan dags för möte med partistyrelsen. Fullt med media utanför Sveavägen 68. Sa vad jag tyckte kring Nato-frågan.

Tänkte här redogöra för varför jag landat där jag landat. Och självklart. Det är helt okej att komma fram till en annan uppfattning. Det är det fina med att vi har demokrati och yttrandefrihet i Sverige. Här får man kalla en spade för en spade. Det får man inte göra i Ryssland längre.

Redan när Ryssland i december 2021 började skicka brev till bland annat Finland och Sverige med krav på vår utrikes- och säkerhetspolitik började det gnaga hos mig. Vi skulle, enligt Ryssland, vara en del av deras intresse-sfär. Ett budskap som var helt oförenligt med den Europeiska säkerhetsordningen som stadgar att varje land självständigt bestämmer över sin utrikes- och säkerhetspolitik.

Genom EU-inträdet blev detta ännu tydligare. Sverige lämnade då neutraliteten men behöll alliansfriheten. För att på ett trovärdigt sätt kunna vara alliansfria så behöver man bygga partnerskap med andra länder och man behöver rusta upp försvaret rejält. Det har varit den linje som försvarsminister Peter Hultqvist och regeringen haft och arbetat stenhårt med sedan 2014.

Värnplikten har återinförts, resurserna har kraftigt förstärkts, nya förband har startat upp och ett antal avtal med andra länder har tecknats. Inte minst med Finland.

När sedan truppförstärkningarna började kring Ukraina så skärptes läget än mer. I Ryssland avfärdades varningarna om en förestående invasion som ”Fake News”. Sedan kom invasionen som var fullskalig och riktat mot hela Ukraina. Resten är historia.

De normala spelreglerna var helt satta ur spel. Läget var helt nytt. Det tidigare splittrade EU samlade ihop sig och blev mer enat än någonsin. Sverige och andra länder har skickat vapen till Ukraina. Ett helt unikt beslut. Tyskland meddelade att man ska göra en mycket kraftig upprustning av sitt försvar. I Sverige är det samma inriktning.

Där någonstans i mars så förvandlades min magkänsla till en uppfattning om att vi måste ompröva den strategi som hittills varit så framgångsrik. I Finland började man också navigera mot ett Nato-medlemskap.

Finland har en 140 mil lång gräns mot Ryssland. Även med väldigt hög försvarsvilja så kan jag förstå oron. Inte minst efter vad som Ryssland gjort med det andra grannlandet Ukraina.

När Finland nu landat i Nato så hade vi att välja på att stå ensamma utanför. Det hade inte gagnat Sverige eller vår säkerhet. Att höja försvarsutgifterna till 2 procent som nu är inriktningen hade inte räckt på långa vägar. Under kalla kriget så låg vi på 4 procent. Denna upprustning hade också tagit väldigt lång tid. Det är tid som inte vi har.

Mot den bakgrunden landade jag i att vi inte kan stå ensamma längre. Med ett Nato-medlemskap så är tröskeln för ett militärt angrepp på Sverige väldigt hög. Där ligger hela poängen med Nato.

Nu kommer vi med stor sannolikhet att ha en osäker tid framför oss. Det är därför försvars-samarbetet med bland annat Storbritannien och Tyskland är så viktiga.

Jag tror detta beslut är bra för Sverige. Det var dessutom det enda möjliga beslutet i denna tid. Tycker i alla fall jag.