Inte sedan Fanerdun har jag fått så mycket samtal från människor som nu. Då var en del kritiska medan andra var väldigt entusiastiska. Då var det affärer, mänskliga rättigheter och storpolitik.
Nu handlar samtalen uteslutande om odlingslotter. Och ja, samtliga som ringt mig har varit besvikna och upprörda.
Historiken som jag fått lyssna till sträcker sig över olika områden och har olika tidsperspektiv. Den innehåller också helt olika besked från kommunens företrädare. Från uppmaningar till att bygga hus på odlingslotter till motsatsen.
För många människor betyder odlingslotterna väldigt mycket. För en del är det enda chansen till odling och att ha en plats där man kan vara. För individer och för samhället är odling positivt, det är bra för folkhälsan och för klimatet. Därför finns det också tydliga skrivningar i kommunens budget om att vi ytterligare ska främja detta.
Mot denna bakgrund känns de senaste veckorna inte bra. Det första brevet som gick ut uppfattade många som ett hot. Det är nu läge för ett omtag i hela frågan genom dialog med de som har odlingslotter i varje område.
Jag har inte fått några synpunkter på att kommunen vill reda upp avarter i form av taggtråd, höga plank, eldstäder med mera. Det måste vara ordning och reda.
Ikväll äger det första dialogmötet rum. Min förhoppning är att man på dessa möten kan starta en process där man hittar former för varje område. Förutsättningarna mellan de olika områdena skiljer sig så mycket åt att i alla fall jag landat i att det inte går att ha ett enda regelverk för hela kommunen. Det bästa vore sedan att varje område bildar en förening som kan hålla ihop dialogen med kommunen och gemensamt med Serviceförvaltningen hitta formerna i varje område. Så gör man i många andra kommuner och det måste gå också i Kalmar.
Vi vill ha odling, vi vill ha dialog och vi vill vara en kommun som har två öron och en mun i samtalet med de som utgör Kalmar kommun, nämligen dess invånare.