Efter väldigt många turer har vi nu äntligen landat i en uppgörelse kring Kalmar Biogas AB. Det är idag ett kommunalt bolag som under de senaste åren gått med stora förluster. Orsakerna är många:
Anläggningen är liten och därmed sårbar, gaspriset är för lågt, priserna på substrat (slakteriavfall främst) har stuckit i höjden.
Nu har vi nått en uppgörelse som innebär att bolaget säljs till Kjell Axelsson som är en av grundarna till Läckeby Water. Ett bolag som är världsledande på att bygga biogasanläggningar, dessutom med huvudkontor och tillverkning i Kalmar. Vid sidan av detta startas More Biogas Småland AB upp av Kjell Axelsson och ett antal drivande lantbrukare. Detta projektet innebär en satsning på totalt 75 mkr.
Miljömässigt betyder det oerhört mycket för länets klimatmål, med produktion av 2 miljoner Nm3/år fordonsgas i etapp 1 och 4 miljoner i etapp 2. Detta motsvarar 2,2 respektive 4,4 miljoner liter bensin.
För lantbrukets del betyder denna satsning mindre användning av handelsgödsel och väsentligt minskade utsläpp av klimatgaser, t ex metan, och minskad lukt vid spridning.
I detta finns bara vinnare. Kalmar kommun får ägna kraft och energi år det vi är bättre på. Biogasens framtid säkras och utvecklas dramatiskt. Lantbruket får genom detta en möjlighet att långsiktigt hantera gödsel och kanske tjäna pengar på det samtidigt som möjlighetern för expansion inom lantbrukssektorn ökar. Kalmar län kommer närmare målet om en fossilbränslefri region. Bara vinnare.
För mig är det en gåta att miljöpartiet säger nej till detta och istället föreslår att kommunen ska lägga skattepengar på att göra det i egen regi. Det skulle innebära att vi ska satsa åtskilliga miljoner skattemedel och samtidigt konkurrera om substratet och marknaden med vårt eget lokala näringsliv. Jag begriper ingenting!
Idag finns en krönika i Östran signerad av Markku Ahonen som retat upp sig på ett uttalande som jag gjorde för ett halvår sedan. Det gick ut på att jag inte brydde mig så mycklet om ideologier utan mer riktade in mig på pragmatiska lösningar. Uttalandet var klumpigt från min sida men är också ryckt ur sitt sammanhang.
Jag fick frågan om jag och min särbo Malin Almqvist brukade diskutera politiska ideologier vid köksbordet. Min första reflektion i denna halvgående intervju var att vi naturligtvis inte sitter och pratar om Marxismens teorier, därav kom mitt svar. Alltför snabbt. Det såg jag också när det stod i tidningen dagen efter.
Jag känner mig efter mer än tjugo års arbete inom socialdemokratin väldigt trygg med mina grundläggande värderingar. Jag vet exakt vad jag hör hemma. Det är väl också med den tryggheten i botten som gör att jag är öppen för att tala och hitta uppgörelser, också över blockgränserna.
Om ett samtal med exempelvis Centern i Kalmar innebär att man förlorat sin ideologiska kompass så är jag defintivt inte med. Vi står inför så stora utmaningar i kommunerna runtom i denna landsända att vi faktiskt måste tala med varandra. Den uppfattningen känner jag ett starkt stöd för i Kalmar. Så gjorde också Göran Persson på sin tid.
Det var en livlig diskussion om Ryan Airs nya flyglinje till Barcelona på kommunfullmäktige igår. Jag fick mycket kritik för att jag som ledamot i flygplatsen givit klartecken till att de ska få starta och landa i Kalmar.
Kritiken handlade också om att vi i en upphandling säkerställt att vi finns på Ryan Airs bokningsportal på nätet. Vi har alltså inte upphandlat själva flyglinjen på något sätt. Jag står för styrelsens beslut. För mig övervägde fördelarna med att få en permanent flyglinje med allt vad det innebär. Självklart innebär inte det att jag tycker företag ska strunta i kollektivavtal.
Jag är alldeles övertygad om att samma flygplats-styrelse fått minst lika mycket kritik om vi sagt nej och linjen istället öppnat på en annan flygplats i regionen.