Jag gillar i grunden både Centerpartiet och centerpartister. Många har genom åren blivit goda vänner. Det har alltid varit min uppfattning att Centern behövs i svensk politik. Många gånger kan de med ett stort mått av pragmatism vara de som utgör länken mellan de föråldrade blocken i Svensk politik.
Mot den bakgrunden har jag med stor förvåning och ibland också bestörtning sett vad den nuvarande partiledningen gjort med partiet. Det har genom åren varit åtskilliga samtal med centerpartister som skakat på huvudet. En del kämpar troget kvar, brukar vara så i folkrörelsepartier, andra har lämnat partiet och röstar inte ens längre på centern.
Att valberedningen nu föreslår Annie Lööf som Maud Olofssons efterträdare är både förvånande och ganska förutsägbart. Förvånande därför att glidningen högerut kommer fortsätta, förutsägbart därför att det säger ganska mycket om vilka krafter det numera är som styr partiet.
Valet av Annie Lööf kan säkert ge lite kortsiktigt skjuts i opinionen men långsiktigt tror jag kanan utför kommer fortsätta. Det går inte att konsekvent skjuta på basen av ett partis väljare.
Jag är mycket tveksam till om denna bas ställer upp på Annie Lööfs linje. Hon har ju bland annat öppnat för utbyggd kärnkraft, totalt slopat anställningsskydd och platt skatt. Hennes politiska förebild sägs vara Margaret Thatcher. Mot denna bakgrund kanske man inte ska förvånas över att hon blev moderat när hon i samband med förra valet fyllde i SVTs valpejl.
När partistyrelsen nu dessutom föreslår att hälften av all sjukvård ska drivas privat så befinner vi oss väldigt långt borta från det centerparti som jag och många med mig har uppskattat.
Jag säger som Per Ahlmark. Lycka till!