Den omvända Robin Hood politiken

Imorgon drar allt igång igen efter några dagars ledighet. Det är ett spännande år vi har framför oss och naturligtvis har man sugit lite extra på dessa dagar med tanke på att nästa ledighet knappast kommer förrän till hösten. Detta med tanke på att det är valår.

Jag har varit med om ett antal valrörelser vid det här laget, både nationella och lokala. Jag gillar valrörelser. Tempot, diskussionerna, mötet med kommuninvånaren, valsedelsutdelningarna och dörrknackningarna. Allt blir till en enda strukturerad röra de sista veckorna.

Min bedömning är att valet på nationell nivå kommer att bli väldigt mycket medias och de sociala mediernas (bloggkampanjer osv) val. Tonläget kommer bli högt, särskilt om ett antal partier kretsar kring fyra procentspärren och man samtidigt tillhör ett block som ligger under.

För partiledningarna i dessa partier handlar det ju rent krasst om att vinna eller försvinna. Jag tror exempelvis inte centerpartisterna ute i landet kommer lägga fingrarna emellan om centern skulle få runt 4 procent och alliansen samtidigt tappar regeringsmakten. Då lär det inte dröja många dagar innan Maud Olofsson får silkesnöret. Kom ihåg hur Olof Johansson avpolletterades av centerrörelsen. Likadant lär det gå med kristdemokraternas Göran Hägglund.

I dagarna har jag följt diskussionen om pensionärernas situation lite extra. PROs ordförande Curt Persson var ju med i Aktuellt och värre sågning än den moderaten Gunnar Axén råkade ut för går väl knappast att uppbringa.

Med all rätt är pensionärerna upprörda över att vi som har jobb och tjänar pengar får ytterligare sänkt skatt på lånade pengar medan pensionärer, sjuka, arbetslösa och föräldralediga får sänkta ersättningar och pensioner.

Snacka om omvänd Robin Hood politik!

Det är bara hoppas att man varken blir sjuk, föräldraledig, pensionär eller arbetslös för då dras tumskruvarna åt.. Ja ni hör ju själva. Är det inte i dessa lägen man verkligen behöver kunna lita på att samhället finns där?

Att det finns solidaritet mellan olika grupper som innebär att man hjälper varandra. Jag skulle lika gärna vilja kalla det för moral. Självklart, tycker jag, finns det ett moraliskt ansvar för mig och andra som har ett arbete att betala skatt och se till att hjälpa de som såg till att jag fick till exempel grundskolan betald, det är ju dagens pensionärer. Det är det som kallas för generationskontrakt!

Tänk att det bara behövdes tre år för att riva stora hål i den samhällsmodell som dagens pensionärer lagt grunden för. Tänk om dessa pensionärer, då i september 2006 hade vetat att man i januari 2010 skulle få sänkt pension och dessutom betala högre skatt än löntagarna. Hade man då i samma utsträckning röstat på ett borgerligt parti? Det är jag tveksam till..