Om kostnader och kostnader…

Igår kväll var det långt kommunfullmäktige med beslut om fortsatt utredning kring Linnéuniversitets placeringar i Kalmar. Det var beslut om budget, taxor och avtal om flyktingmottagande. Kommunfullmäktige i juni och december brukar bli långa, oftast på grund av att budget ska antas eller revideras.

Diskussionen kring den ett-åriga förlängningen av avtalet med migrationsverket om att ta emot flyktingar blev både väntad och oväntad. Väntad med tanke på Sverigedemokraternas motstånd och framlingsrädsla, mer oväntat var det att en så stor del av den moderata fullmäktigegruppen inte ville vara med och ta beslutet. Inte trodde jag att debatten om Vellinge hade gått Kalmar-moderaterna så spårlöst förbi.

Varje år dör 25 000 barn yngre än fem år i flyktingläger. Jag har själv en dotter på 1.5 år och en på 6 år, det är givet att man reflekterar över detta faktum och tackar sin lyckliga stjärna för att man är född i Sverige.

En annan aspekt på detta är att Sverige knappast hade eller kommer att klara sig utan invandring. Så var det när Hansans köpmän kom till detta avlägsna land långt uppe i norr och lärde oss handel, så var det med Vallonerna på 1700-talet och så var det med Finnarna, Grekerna och Italienarna som kom hit på 60-talet. Idag är jag helt övertygad om att vi knappast skulle klara exempelvis äldreomsorgen eller sjukvården utan invandring.

Sverigedemokraterna talar ofta och länge om kostnader för att Sverige tar emot flyktingar. När ska man tala om kostnader för andra grupper? Hur är det med handikappade eller sjuka? Hur är det med barn och äldre? Med det resonemanget så finns det i princip bara utrymme för helt friska människor i åldern 20-64 år. 

Under gårdagen förutspådde jag Sverigedemokraternas debattvilja kring kostnader och tog därför fram vad Kalmar kommun har haft för kostnader för de två Sverigedemokraterna i kommunfullmäktige, Thoralf Alfsson och Lars Rosén

I partistöd har man fått 54 000 per år.

I utbildningsstöd 8 000 kronor per år.

För att arvodera sig själva har Lars Rosén en av kommunen betald halvtids-tjänst som politisk sekreterare. Thoralf Alfsson har en 25 procentig tjänst. Allt till en kostnad av cirka 350 000 kronor per år inklusive sociala avgifter.

Därutöver har man fått ersättning för kringkostnader med 10 000 kronor.

Man har också fått 17 000 kronor i arvode för gruppmöten.

Sammanlagd har kommunen en kostnad för de två Sverigedemokraterna är cirka 450 000 kronor per år. Under de tre år man har suttit i kommunfullmäktige har man alltså kostat Kalmars skattebetalare nästan 1.3 miljoner kronor.

Detta är helt enligt regelverket men då ställer man sig naturligtvis frågan: Vad har de presterat för att få 1.3 miljoner.

Man har skrivit 4 motioner: 

* En om Sverigedemokraternas möjlighet till insynsplats i komunstyrelsen. (Skulle givit dem möjlighet till ytterligare arvode). Motionen avslogs. 

* En om politiskt våld som drabbat Alfsson själv. 

* En om möjligheten att få använda bilder på kommunens hemsida på Thoralf Alfssons egen blogg. 

* En om möjligheten att införa Klassmorfar i skolan. 

Därutöver har man skrivit 0 interpellationer.

Därutöver har man skrivit 0 budgetförslag.

Den stora frågan man måste ställa sig är:

Vad ägnas gruppmötena åt?

Vad gör de två politiska sekreterna på sin arbetstid?

Hur får man dagarna att gå?